Senaste numret av Sonic är tjockt, du får hänga med till ”världens mest avlägsna festival” i Mali, följa med The XX på spelning i Göteborg, Familjen-samtal i studion om deras nya album, får följa med in i Midlakes replokal där Tim Smith, sångare och låtskrivare, uppmanar: ”låt oss be”. Allt det där + The radio dept.-snack och recension av musikskribenten Andres Lokkos 1630 sidor tjocka bok med samlade texter.
Men det är inte förens jag kommer till artikeln ”Popens nya världskarta” där Jonas Grönlund skissar popkartans utveckling som jag verkligen hajjar till. Los Angeles, New York, London tappar mark, är inte längre ”popmusikens kraftstäder” för att använda Grönlunds ord. Tyngdpunkten förskjuts, popkartan ritas om, och andra delar än västvärlden gör intåg bland annat genom billig teknik för att producera och distribuera musik.
Men Grönlund ser också att denna globala popkultur endast är verklig för några. ”Nollnoll-talet skapade en global popvärld som i alla fall kändes gränslös med en MacBook i knät och ett trådlöst nätverk nära till hands.” Detta visar, trots ny teknik, svårigheterna för 00- och 10-talets musik att nå andra än de priviligerat uppkopplade.
Samtidigt som popkulturen blir global beskriver Grönlund hur allt fler av vardagens aktiviteter penetreras av musik. Musik på offentliga platser var undatag bara för femtio år sedan för att idag utgöra normaltillståndet och till och med ersätta ljuden från naturen och stadens brus. Ipoden, hissmusiken, eller köpcentrats radioskval, vi kan tala om ett livets soundtrack på riktigt, i alla fall för vissa.
Max Persson
Sonic #51
februari 2010
100 sidor
69 kronor
Jag delar ofta in folk i grupper: punkare, emos, skåningar, muslimer, amerikaner… You name it. Och tänker att alla muslimer tänker lika, alla punkare ser likadana ut, alla skåningar tänker på ett annat sätt än stockholmare.
År 2003 kom ”The Taqwacores”, en fiktiv historia om ett muslimskt punkkollektiv i USA skriven av Michael Muhammed Knight . Boken fick ett stort genomslag inte minst bland muslimer som ville träffa personerna i boken och höra låtarna med namn som ”Muhammed was a punk rocker”.
I veckan som gick visades Omar Majeeds dokumentärfilm ”Taqwacores – The Birth of Punk Islam” som handlar om rörelsen som växte fram i bokens kölvatten, för det bildades faktiskt en muslimsk punkscen i USA. Rörelsen, filmen, Taqwacores är provocerande då de utmanar traditionella och religiösa föreställningar om homosexuella och kvinnor men även kring punken och islam. Filmen vittnar om ett motstånd på flera fronter där man säger ”fuck you, and fuck you” åt alla håll och ställer sig delvis i ett slags ingenmansland. Samtidigt belyses hur det känns att inte ha någon plats, att inte passa in i någon kategori, om att vara ”a minority of a minority of a minority…”
Kategorierna, som vittnar om en slags homogenitet är schabloner, knappast speglingar av verkligheten. Men om kategorierna kan innehålla allt och inget mister de sin funktion och sin makt att styra vårt tänkande och handlande. Taqwacore gör just det, öppnar upp ögon för att se mångfalden och utmanar kategorier som ”muslim” och ”amerikan” men även hela sättet att tänka i kategorier. ”Skåning”, ”helsingborgare”, ”svenne”, ”muslim”; vad är det?
Max Persson
Trailer och mer om filmen: www.taqwacore.com
Publicerad i Helsingborgs Dagblad Kultur 2 mars 2010
www.hd.se/kultur/2010/03/02/punkmuslimer-och-andra-grupper-av/
