Men det är inte förens jag kommer till artikeln ”Popens nya världskarta” där Jonas Grönlund skissar popkartans utveckling som jag verkligen hajjar till. Los Angeles, New York, London tappar mark, är inte längre ”popmusikens kraftstäder” för att använda Grönlunds ord. Tyngdpunkten förskjuts, popkartan ritas om, och andra delar än västvärlden gör intåg bland annat genom billig teknik för att producera och distribuera musik.

Men Grönlund ser också att denna globala popkultur endast är verklig för några. ”Nollnoll-talet skapade en global popvärld som i alla fall kändes gränslös med en MacBook i knät och ett trådlöst nätverk nära till hands.” Detta visar, trots ny teknik, svårigheterna för 00- och 10-talets musik att nå andra än de priviligerat uppkopplade.

Samtidigt som popkulturen blir global beskriver Grönlund hur allt fler av vardagens aktiviteter penetreras av musik. Musik på offentliga platser var undatag bara för femtio år sedan för att idag utgöra normaltillståndet och till och med ersätta ljuden från naturen och stadens brus. Ipoden, hissmusiken, eller köpcentrats radioskval, vi kan tala om ett livets soundtrack på riktigt, i alla fall för vissa.

Max Persson

Sonic #51
februari 2010
100 sidor
69 kronor