Synfälts Emmy Lundblad möter Annette Kullenberg. De samtalar om yttrandefrihet och boken Censurerad.
MÖTE
Annette Kullenberg: Jag vill vara en av många röster
– Hej, vem är det? Du hade ringt?
– Emmy, vi har haft mailkontakt.
– Ja men du jag sitter här i Höör och föreläser för ett 100-tal personer, de hälsar men vi hörs imorgon du.
Du kan läsa hur mycket du vill om en person, det kommer alltid vara det första intrycket som fastnar i ditt minne. Mitt första möte med Annette Kullenberg var ett telefonsamtal.
Det var bara att tacka och ta emot. Jag har en mildare form av scenskräck och nu hade jag blottas för flera hundratals Höörsbor utav en av Sveriges mest ansedda journalister. Det kan jag nog leva med, tänkte jag för mig själv.
Dagen efter möts vi i hennes hotellrum för en intervju. Annette är nyvaken och öppnar dörren iklädd morgonrock. Hon beklagar sig över att det inte finns några tofflor. Hon älskar sitt rum men var är tofflorna? Nåja, det får gå ändå, säger hon och tar på sig ett par orangea sandaletter.
Inför vårt möte har jag läst hennes bok Censurerad som utgavs i samband med en rättstvist mellan Aftonbladet och henne själv då tidningen censurerat en av hennes texter. Förutom det som skrivs om själva processen utifrån hennes perspektiv är boken, enligt mig, ett slag för yttrandefriheten och tryckfriheten. Annette talar om media idag där det inte bör finnas några gränser. För att yttrandefriheten ska ha någon funktion ska den också utnyttjas till det yttersta.
”Jag tror inte att folk idag, journalister idag, förstår vilken fördel vi i Sverige har, hur långt vi verkligen får gå”.
Hon talar om svensk historia, om Lars Johan Hierta och hans kamp för sin rätt att publicera Aftonbladet och sin rätt för en fri press. Han stod ensam upp mot den dåvarande kungen och gång på gång höll fast vid tryckfrihetsförordningen som sedan år 1766 har gällt i Sverige. Tanken kring fri talan och fri skrift grundar sig på upplysningstidens liberala tankegångar. Det blev sedan verklighet genom den industriella revolutionen då man började publicera tidningar på allvar. Det var då allt började, arbetarklassen och den nya medelklassen gjorde sin röst hörd. På coffeehouses runt om i London kunde man läsa ”The Guardian” eller ”The Times”.
Trots vår långa tradition med yttrandefrihet har censur förekommit i vårt avlånga land. Annette nämner hur man under andra världskriget censurerade antinazistiska artiklar för att inte stöta sig med den store tyske krigsherren. Staten kände sig tvungen att gripa in, för Sveriges bästa.
En form av censur finns kvar och kommer förmodligen alltid att finnas, självcensuren. Det görs alltid ett urval, på redaktioner avgör man vad det ska skrivas om och journalister avgör vad som ska skrivas. När en journalist börjar fundera för mycket på hur texten kommer uppfattas av andra, det är då censuren börjar ta över. Annette anser att detta är ett hot mot yttrandefriheten, när självcensuren gör att journalister drar sig för att skriva om känsliga ämnen och utmana etablissemanget.
”Folk är rädda om sina jobb, de vill inte vara ”obekväma” därför väljer man att inte gå hela vägen”. Så uttrycker sig Annette när vi talar om hot mot yttrandefriheten i dagens moderna samhälle.
Diskussionen för oss osökt in på FRA-lagen. Annette har arbetat mycket i Sydamerika och berättar om inbördeskrig där den såkallade ”inre fienden” är den mest fruktade. ”Den inre fienden” var de motståndsrörelser inom landet som motarbetade det sittande styret. Lagen ger upphov till frågor för Annette, ”Vad har det svenska folket gjort för att förtjäna detta?” ”Vilket hot utgör det svenska folket?” Det svenska samhället är så långt från det hon upplevt i Sydamerika, vilket gör det svårt att förstå vad som anses vara ett hot.
Jag känner att den obehagliga känslan av att ständigt vara bevakad tränger sig på. Om Sverige kan acceptera en lag där staten kan avlyssna av mina telefonsamtal och läsa mina mail, är steget inte långt till att staten skall läsa mina artiklar, före publicering. En tanke föder en annan, min hjärna går på högvarv.
Vi svenskar har det väldigt bekvämt, vi får ersättning för att vara hemma med barnen, bidrag när vi inte har jobb och får pengar för att gå i skolan. Vår rätt att tala fritt om åsikter är också självklart. Har vi det så bekvämt att storebror staten måste sitta barnvakt? Landet Sverige gör en regression till ett passivt tillstånd där folket ligger i ide. Var finns Sokrates i dagens Sverige? Den man som sa att han hellre dog än blev fråntagen rätten att yttra sig. Annette får mig att reagera och hon inspirerar, jag vill erövra världen med mina ord.
Vårt samtal förändrar inte mina åsikter utan stärker dem. I Sverige har debatten kring yttrandefrihet lagts på hyllan enligt min mening. Jag blir rädd, för om man inte talar om det så försvinner det. Det är som förra veckans skvaller, det är inte längre aktuellt. Låt inte yttrandefriheten bli något som ses som en självklarhet, som är så lätt att glömma bort. Våra rättigheter är det käraste vi har, kasta inte bort dem.
I det lilla vindsrummet på hotellet i Höganäs sitter jag och Annette Kullenberg och diskuterar demokrati och yttrandefrihet. Jag har skrivit upp frågor men som jag trott, är det Annette som sköter snacket. Hennes erfarenhet imponerar och hon talar med trovärdighet. Sakta men säkert lämnar vi allt det allvarliga bakom oss och talar om resor till Sydamerika och studentliv i Lund. När jag lämnar hotellet är det med ny inspiration och med en övertygelse om att det finns de som bejakar sina rättigheter och i samband med det räddar rättigheterna från glömska.
Publicerad 2009-04-04
Emmy Lundblad
emmy(at)synfalt.se
Annette Kullenberg: Jag vill vara en av många röster
– Hej, vem är det? Du hade ringt?
– Emmy, vi har haft mailkontakt.
– Ja men du jag sitter här i Höör och föreläser för ett 100-tal personer, de hälsar men vi hörs imorgon du.
Du kan läsa hur mycket du vill om en person, det kommer alltid vara det första intrycket som fastnar i ditt minne. Mitt första möte med Annette Kullenberg var ett telefonsamtal.
Det var bara att tacka och ta emot. Jag har en mildare form av scenskräck och nu hade jag blottas för flera hundratals Höörsbor utav en av Sveriges mest ansedda journalister. Det kan jag nog leva med, tänkte jag för mig själv.
Dagen efter möts vi i hennes hotellrum för en intervju. Annette är nyvaken och öppnar dörren iklädd morgonrock. Hon beklagar sig över att det inte finns några tofflor. Hon älskar sitt rum men var är tofflorna? Nåja, det får gå ändå, säger hon och tar på sig ett par orangea sandaletter.
Inför vårt möte har jag läst hennes bok Censurerad som utgavs i samband med en rättstvist mellan Aftonbladet och henne själv då tidningen censurerat en av hennes texter. Förutom det som skrivs om själva processen utifrån hennes perspektiv är boken, enligt mig, ett slag för yttrandefriheten och tryckfriheten. Annette talar om media idag där det inte bör finnas några gränser. För att yttrandefriheten ska ha någon funktion ska den också utnyttjas till det yttersta.
”Jag tror inte att folk idag, journalister idag, förstår vilken fördel vi i Sverige har, hur långt vi verkligen får gå”.
Hon talar om svensk historia, om Lars Johan Hierta och hans kamp för sin rätt att publicera Aftonbladet och sin rätt för en fri press. Han stod ensam upp mot den dåvarande kungen och gång på gång höll fast vid tryckfrihetsförordningen som sedan år 1766 har gällt i Sverige. Tanken kring fri talan och fri skrift grundar sig på upplysningstidens liberala tankegångar. Det blev sedan verklighet genom den industriella revolutionen då man började publicera tidningar på allvar. Det var då allt började, arbetarklassen och den nya medelklassen gjorde sin röst hörd. På coffeehouses runt om i London kunde man läsa ”The Guardian” eller ”The Times”.
Trots vår långa tradition med yttrandefrihet har censur förekommit i vårt avlånga land. Annette nämner hur man under andra världskriget censurerade antinazistiska artiklar för att inte stöta sig med den store tyske krigsherren. Staten kände sig tvungen att gripa in, för Sveriges bästa.
En form av censur finns kvar och kommer förmodligen alltid att finnas, självcensuren. Det görs alltid ett urval, på redaktioner avgör man vad det ska skrivas om och journalister avgör vad som ska skrivas. När en journalist börjar fundera för mycket på hur texten kommer uppfattas av andra, det är då censuren börjar ta över. Annette anser att detta är ett hot mot yttrandefriheten, när självcensuren gör att journalister drar sig för att skriva om känsliga ämnen och utmana etablissemanget.
”Folk är rädda om sina jobb, de vill inte vara ”obekväma” därför väljer man att inte gå hela vägen”. Så uttrycker sig Annette när vi talar om hot mot yttrandefriheten i dagens moderna samhälle. Diskussionen för oss osökt in på FRA-lagen. Annette har arbetat mycket i Sydamerika och berättar om inbördeskrig där den såkallade ”inre fienden” är den mest fruktade. ”Den inre fienden” var de motståndsrörelser inom landet som motarbetade det sittande styret. Lagen ger upphov till frågor för Annette, ”Vad har det svenska folket gjort för att förtjäna detta?” ”Vilket hot utgör det svenska folket?” Det svenska samhället är så långt från det hon upplevt i Sydamerika, vilket gör det svårt att förstå vad som anses vara ett hot.
Jag känner att den obehagliga känslan av att ständigt vara bevakad tränger sig på. Om Sverige kan acceptera en lag där staten kan avlyssna av mina telefonsamtal och läsa mina mail, är steget inte långt till att staten skall läsa mina artiklar, före publicering. En tanke föder en annan, min hjärna går på högvarv.
Vi svenskar har det väldigt bekvämt, vi får ersättning för att vara hemma med barnen, bidrag när vi inte har jobb och får pengar för att gå i skolan. Vår rätt att tala fritt om åsikter är också självklart. Har vi det så bekvämt att storebror staten måste sitta barnvakt? Landet Sverige gör en regression till ett passivt tillstånd där folket ligger i ide. Var finns Sokrates i dagens Sverige? Den man som sa att han hellre dog än blev fråntagen rätten att yttra sig. Annette får mig att reagera och hon inspirerar, jag vill erövra världen med mina ord.
Vårt samtal förändrar inte mina åsikter utan stärker dem. I Sverige har debatten kring yttrandefrihet lagts på hyllan enligt min mening. Jag blir rädd, för om man inte talar om det så försvinner det. Det är som förra veckans skvaller, det är inte längre aktuellt. Låt inte yttrandefriheten bli något som ses som en självklarhet, som är så lätt att glömma bort. Våra rättigheter är det käraste vi har, kasta inte bort dem.
I det lilla vindsrummet på hotellet i Höganäs sitter jag och Annette Kullenberg och diskuterar demokrati och yttrandefrihet. Jag har skrivit upp frågor men som jag trott, är det Annette som sköter snacket. Hennes erfarenhet imponerar och hon talar med trovärdighet. Sakta men säkert lämnar vi allt det allvarliga bakom oss och talar om resor till Sydamerika och studentliv i Lund. När jag lämnar hotellet är det med ny inspiration och med en övertygelse om att det finns de som bejakar sina rättigheter och i samband med det räddar rättigheterna från glömska.
Publicerad 2009-04-04
Emmy Lundblad
emmy(at)synfalt.se
space
space
Tidskriften Synfält 2008 - 2010 | Ansvarig utgivare: Max Persson